Norge 2009, tv-programmet blir en publiksuccé och får en miljon tittare. Idén i sig är enkel: tittaren får under sju timmar följa ett tågs resa mellan Oslo och Bergen, direktsänt. Det var då konceptet slow tv blev vida känt. Långa maratonsändningar där vi får följa ett händelseförlopp i sin naturliga längd live, utan klippning eller redigering.
Sedan dess har grannlandets public service-kanal NRK gått i bräschen och sänt ut “Piip show”, även kallad fågelbaren där tittare under flera timmar fick se en matstation för fåglar, byggd som en bar, en helkväll med stickning och en femdagarstur med Hurtigrutten. Trenden syns nu i hela världen, snabbmatskedjor sänder ut livestreamad rökning av oxbringa och vi får se vad folk handlar till midsommar i Helsingfors genom en riktad kamera mot ett kassaband. I Sverige hade “Den stora älgvandringen” premiär 2019. 22 kameror runt om i Kullberg visar den årliga vandringen för älgarna till sommarens betesmarker. Samma år vann den också tv-priset Kristallen i kategorin årets förnyare. Över tre miljoner tittade timmar fick den 450 timmar långa älgvandringen och i år upprepade SVT sändningen.
Slow tv verkar få grepp även i Sverige både som ren marknadsföring och i allmännyttans tjänst. Kanske är det en motreaktion mot samtidens konstanta nyhetsflöde och clickbaits. Kanske är det något stabilt att hålla i handen i osäkra tider. För förutom älgvandringen har flera andra långsamma sändningar gjort premiär under våren. I mars kunde vi följa den 45 meter långa guldbrons väg till sin plats på Slussen i Stockholm och ATG lanserade nyligen “Hästhagen”, 19 dagars livesändning av hästarna från Skråmuta stuteri utanför Stockholm. Delicato, med sin nya sociala medier-byrå Crosby lanserar i maj “Delicatovandringen”, en heldag av bakelser på rullband i fabriken i Segeltorp. Samtidigt som en kollega berättar för mig att han tittar på livestreamade båtar i engelska kanaler så hakar Sveriges Radio på trenden och gör slow radio med “Fågelsångsnatten”, en hel gryning med fågelsång från hela Sverige.
I takt med att Corona har tagit grepp om Sverige såsom resten av världen har utbudet av långsam streaming intensifierats. Det passar såklart utmärkt när många spenderar mycket tid hemma att den här typen av mediekonsumtion är karantäntidens underhållning. Men om vi bortser från det absurda i rullande bakelser och enorma byggnadsdelar som aldrig kommer fram ligger det något mer i det briljanta med slow tv. I den nuvarande begränsningen och isoleringen vi befinner oss i, i en tid då vi inte kan förutspå något med säkerhet, är livsända skeenden en något klen men fin tröst.
När din partners kaffeslurpande mittemot på hemmakontoret börjat väcka avsmak, när katten kräks upp frukosten för andra gången, när barnen bestämmer sig för att soffbordet absolut är ett trumset under ditt viktiga telefonmöte och när ditt hem känns som en isoleringscell. När kollegan har glömt att kameran är på under Teams-mötet och du får se mer än vad du tänkt till förmiddagskaffet, när du inte minns hur många sekunder du egentligen tvättat händerna och glömde du tummarna nu igen? När du kommer hem från ditt tolv timmar långa nattpass bakom skyddsvisir, när du oroligt ringer upp mamma på äldreboendet flera mil bort, när dina numera arbetslösa dagar känns år långa. Då kan den konstanta, pågående långsamheten i bakgrunden påminna dig om något.
Du är inte ensam.
Trots att världen är upp och ner, så pågår livet någonstans i periferin. Någonstans just nu är ju allting nästan som vanligt. En älgkalv stapplar på rangliga ben över en frusen älv i Ångermanland. En koltrasthane sjunger sin vårmelodi i Bokskogen i Skåne. En kapten styr långsamt sin båt över vattnet i Macclesfield. En brun hästmule nosar nyfiket på kameralinsen i hagen. En chokladboll är bara en chokladboll men nog ska den också genom fabriken på det där rullbandet precis just nu.
När du vill kan du slå på tv:n eller radion och de finns där. Pågående, långsamt och konstant. Och på något sätt gör det dig också lite mindre ensam. Du vet inte när det här tar slut och kanske inte heller hur livet kommer se ut när det är över. Men någonstans i bakgrunden rullar världen på ändå och livet fortsätter trots allt. Även under och efter en pandemi.